Vanlig?

Någonstans önskar jag mig ett familjeliv.. Dela livet tillsammans.. Bara vara vanlig Svensson . Men någonstans känns det inte som om det blir så för mig.

Men hey, för ett tag sedan vaknade jag upp och kollade kritiskt på mina tankar. Vaddå ingen vanlig "svensson" ? Vem har gjort upp mallarna hur en familj bör vara. Och visst har jag en familj.

Jag har fått två fina och duktiga söner och tillsammans skapar vi det vi lever. Jag kan bli irriterad på människor som i all väl mening tycker lite synd om mig för man är ensamstående. Med förklaringen att det skulle vara så hårt.

Men vet inte om ag tycker det är hårt, detta är ju mitt liv. Och bara för jag lever ensam med mina pojkar så har de fortfarande två föräldrar.

Ja har sagt åt mig själv att sluta tänka så idiotiskt och inte behöver jag söka Svensson livet... för det lever jag redan... på vårt vis.