mammaoro med ett barn med en diagnos

 När den lille bebisen kom, ett gossebarn på 3275 g och 48 cm hade man inte en tanke på att Mitt barn skulle kunna vara annorlunda. Det var självklart att han skulle växa upp, gå i skolan i en helt vanlig klass. Han skulle växa upp bli tonåring, hänga med kompisarna , hitta kärleken och skaffa egen familj.

Han var lätthanterlig som liten. Man kunde sätta honom på golvet intill leksaksbacken och där lekte han i timmar. Reagerade inte direkt alls på att han var annorlunda under hans första år. Oron kom som en svag vind sista året på dagis och växte sig allt starkare när skolan började.

Jag har känt mig så liten bland alla utredningar och skolformer.
Idag har han en skolform som är utfromad efter hans behov , men ändå har jag en klump i halsen efter varje utv samtal. oro, mammaoro
Framtidien är inte lika självklar längre. och jag vet inte hur han kommer att välja sin framtid. Det okända känns otäckt. Men Eric är nog inte bekymrad. Han tycker att sitt liv är rätt bra om jag förstår honom rätt.

Vräför sörjer man emellanåt att han inte fick ett "vanligt" liv då? kanske för att all utveckling som skall ske behöver massa kraft. Han är duktig min lille kille.

Eric en vecka gammal

Eric 1 års dagen