min sorg

mitt hjärta.. det finns inget som gör så ont i mig som när jag tänker på dig min stora pojke. Han som vill sina nära gott, pratar och hjälper till. Tar hand om de små och är vetgirig och glad. Men den press som han får utstå varje dag och ja går i trögflytande sirap för att hjälpa honom. Och åh nej det blir ine bättre bara sämre. Jag är starkt orolig för hans självkänsla. Det som ingen ska stå ut med, som har blivit normalt.

Jag blir ledsen när han har blivit pojken på skolan som alltid är ensam, som de andra "sparkar" på. maktlöshet.. arg.. ledsen frustrerad.. det känns som man står och skriker för full hals men ingen kollar inte ens upp.

Jag gråter ibland om kvällarna när han somnat för han berättar så hemska saker de säger och gör emot honom... fy fan :( och lärarna?? de väljer att blunda.. nej det är inget jag bara uppfattat så utan ämnet vill helst inte ens tas upp och gör det det så viftast det bort, trots andra profisionella har reagerat mycket starkt.

men snart och gud ska veta att det bara ska bli snart ska du få komma därifrån min pojke ... jag ger mej ALDRIG