autism?

Det är märkligt med känslor att man aldrig vet hur man ska reagera. Jag trodde det var färdigtsörjt, men dom ett slag i magen så rinner tårarna ändå från mina ögon. Idag var det dags, att åka till skövde och få det slutgiltiga eller i alla fall nästan när det gäller utredningen kring Eric. Javisst kände vi igen vår son , både jag och Tony i det de kloka människorna beskrev. Men ändå så var det som ett knytnävslag i magen när "domen" kom. Trots att många bitar fall på plats och redan börjar en ny förståelse bidas. Men att få höra det svart på vitt var jobbigare än vad jag någonsin föreställde mig. Autistisk.... min Eric? ..

Jag gråter, i bilen till jobbet. En tyst gråt utan tårar och under arbetstid stäng känslorna av och jag trode där ett tag att jag tog det bra. Så gick jag mot bussen och tårarna bränner bakom ögonlocken... när ytterdörren slår igen så rinner det nåra floder. Det gör så ont. Jag vet inte varför jag gråter. Att det är på någotvis bevisat nu att han inte är som "andra"? lättnad?? att det är inte vi som föräldrar som gör fel... ? Eller bara sorg? Jag vet inte. Men jag tänker tillåta mig att sörja denna måndag, ligga som en pöl mitt på köksgolvet. Men i morgon ska jag resa mig, torka tårarna och ta nya tag

.

För egentligen är denna diagnos något positivt, äntligen kan vi/ Eric få den hjälp som behövs. En ny värld av rättighteter öppnas

.

Jag är djupt tacksam för den vännskap som jag och Tony utvecklas den sista tiden, , han blev min bäste vän av mannligt kön. att bära allt ensam vore oumbärligt.

något som värmer mitt mamma hjärta är att han känner sig älskad och det är en viktig bit i hans liv om allt ska bli bra för honom. Att älska honom är det jag gör bäst...<3