Att gå emot strömmen är något man inte gör enkelt. Skiljer du dig från normen så finns det nästan alltid en kvinna där som ser ner på ditt agerande eller dömer dina val. Både rätt fram eller med blickar och gömda ord. Jag skriver kvinnor för det är sällan jag möter sådana män faktiskt, de verkar inte bry sig om sådant på samma sätt. De verkar snarare ha en statusjakt på bilar och elektronik om man får dra alla över en kant.
Varför anses en viss typ av liv och val det enda rätta, varför anses vissa liv ha mer status bara för du på utsidan har uppfyllt vissa typer av kriterier. Igår så blev jag ledsen och framförallt arg för en kvinna visade hur mitt liv har lägre status då jag inte lever i en familj just nu som anses som det riktiga. Är man verkligen lyckligast i en kärnfamilj, villa, vovve och Volvo?? Eller uppnår man lycka av andra orsaker? Jag tänkte först skriva ett inlägg , där jag vräker ut missnöje. Men det finns ingen mening. Jag kan istället ifrågasätta mitt eget agerande, varför tar jag åt mig så hårt?. Jag är kanske i en känslig period just nu och känner faktiskt skiljsmässan som ett misslyckande. Men som min fina Jenni säger alla gör misstag. Och det värmer när hon säger att hon är stolt över mig. Om man fastnar i status jakten så är det en risk att man uppehåller en fasad utåt istället för att göra något åt sin situation och planera för lycka i livet.
Trots skiljsmässa och en tidigare seperation från pojkarnas pappa, så finns det andra saker i livet som har utvecklat sig bra i mitt liv. Istället för att gräva ned mig så får jag tänka på det som är bra.
Jag känner mig självständig, jag behöver ingen man som ska ta hand om mig. Naturligvis är kärlek en viktig del i livet. Men jag syftar på det praktiska. Jag kan ordna det mesta på egenhand. Jag vågar och jag kan. Och när jag behöver hjälp så vågar jag be om hjälp.
Jag gick emot strömmen tidigt i livet, det började med att man fick en liten son vid 19 års ålder och ännu en (planerad) vid 22. Det innebär att jag nu vid 28 år har två stycken busar i skolåldern varav en är 9 år.
Inom en mycket snar framtid har jag en högskoleutbildning och kommer få arbeta med just det jag vill. Jag kommer få ett stimulerande arbete som jag brinner för. När barnen är vuxna och har sitt har jag fortfarande mycket i livet. När Eric är 20 år så är jag en 39 år gammal.....
Jag prioriterar barnen först, men har även ett gott gäng vänner runt omkring som betyder massor för mig. Det betyder mycket att jag jag hinner träffa dem.
Jag anser inte att bo i en lägenhet behöver vara ett B val av boende. Att ha ett hus kräver en del tid och arbete. Istället har jag tid att göra annat. Visst skulle jag kunna tänka mig bo i ett hus, men det känns inte som ett måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar