Nu har jag äntligen fått tummen ur och berättat för pappa. Vi brukar inte prata om känsliga saker och jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga fram det. Till det hela hör att vi inte haft direkt någon bra kontakt under min sena barndom och ingen alls i vissa perioder. Men med de sista året har det blivit betydligt bättre.
Det gick bra och han skulle hjälpa mig, utan problem med lite saker som ev flytt och resa till IKEA. Det känns tryggt och skönt faktiskt. Han dömde inte eller sa varken mer eller mindre , det kändes oxå bra. Undrar så här i efterhand varför jag sköt upp det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar