16 april... ett halvår har redan gått sedan du lämnade oss. Jag minns samtalet så tydligt och känslan som spreds i min kropp. Jag och Isak höll på med hans första läxa, mobilen ringde och jag sparang ut i hallen och hämtade den. "mia" stod jag la mobilen mot örat och svarade.
Jag hörde någon där i andra ändan som snyftade och var ledsen. första tanken var att syster vart ovän med någon kanske eller något hade hänt, men jag var aldrig beredd för detta.
så sa hon det, med sprucken röst winston är döööd... jag blev iskall där i hallen, hjärtat klappade fortfarande och min hjärna kunde inte bara ta till sig orden....
lördagen sa vi adjö till lilla Winston på sjukhuset, han var så vacker och det såg ut som han sov... fina Jenni och fina Daniel..... att säga hejdå var bland de allra jobbigaste jag gjort i mitt liv. det är inte rättvis...
usch hemskt!!
SvaraRadera