Tankar och känslor i mitt huvud

Att så lite kan göra så mycket. Nu känns det som det lättar och jag börjar trivas med mitt liv, mitt nya liv. Och jag vågar kankse påstå lite att jag känner mig redan att det är bättre än det liv jag valde att leva innan.

Jag var rädd att känna mig ensam, men jag är så rörd över hur många som finns runt om kring mig som inte låter mig känna mig just det, ensam. Jag var rädd för de ensamma kvällarna. Men jag har ju min baby och pratar med vänner hela kvällarna igenom.

Jag var orolig hur jag skulle klara att försörja mig, men även den biten är löst ( i många månader) och det gav mer lättnad än vad jag någonsin kunde ana. Jag trivs bäst när jag vet vad som händer och med lite rutiner i livet.

Jag trivs bra med att vara själv med pojkarna, det händer alltid något skoj tillsamans med dem. Som det känns nu kommer det dröja länge innan någon ny man stiger in i mitt liv. Av många orsaker. Jag o pojkarna måste hitta känslan av vår familj , dessutom känns det som jag är känslomässigt avstängd. Jag har glömt känsan av att vara förälskad, hur känns den? osäker på om jag kan bli kär. När man stängt av massa kännslor så länge , så känns det svårt att sätta på dem sedan.